Sommarträff 2021

Sommarträffen 2021

Klimatkris eller kulturkris?


Helgen 29/7-1/8 är det inplanerat ett sommarsamtal i vackra Svågadalen. Vi ska diskutera runt överskriften, klimatkris-kulturkris, utifrån olika frågeställningar.


Vi drar från Värmland ganska tidigt, för vi har ca 50 mil att köra. Väderprognosen säjer att det ska komma extremt mycket nederbörd i dessa trakter. Under dagen. Ja, visst regnar det ibland, men inte extremt.

Vi har valt Svågadalen av många skäl. Ett starkt skäl var att Helmuth och Viveka Klingenberg bor där och var villiga att ta emot ett gäng diskussionssugna ekofilosofer. Det är också mycket vackert i den dalen där älven Svågan rinner genom 7 byar. Vi kommer upp till Helmuth och Viveka i bra tid. Vi hinner få smaka en sallad och lite vin innan vi blir tilldelad vårt boende. Grannarna  till Viveka och Helmuth  bistod med övernattningsplatser för oss långväga, alldeles i närheten.


Fredag startar vi med frukost i Svågagården , där vi hyrt in oss för en del måltider, föreläsningar och diskussioner. Halva gruppen var är inte så insatta i ekofilosofi utan gör sin ”provdag” i den ekofilosofiska miljön under fredagen.

Pontus Örtendahl inleder med en introduktion till ekofilosofi.

Hans föreläsning är full av frågor. Vad är det som lett oss till den situationen vi har idag? Alarmerande rapporter avlöser varandra om översvämningar, bränder, svält, ökenspridning, utdöende ekologisk mångfald, antisemitism, et c. runt om i världen. Ekofilosofin vill söka efter  och om möjligt  förstå rötterna till de problem  som jorden och mänsklighet står inför. Kanske problemen började redan i Paradiset när vi börjar äta av kunskapens träd?

Tiden är kort. Därfor gäller det att tänka efter ....innan.

Vi får mycket att tänka på, på kort tid.

Vi avbryter med lunch. Trattkantarellsoppa med messmör, smörgås med ostar som tagit sej ur kylskåpet för egen maskin.


Viveka Klingenberg står för nästa inslag: Vad tänker mossan?

Att uppleva naturen med alla sinnen öppna och försöka sätta sig in i hur naturen upplever oss.

Vi får en kort introdution i konsten att dikta en haiku. Vi går en kort promenad ner till älven som gett dalen sitt namn, Svågan. Våra sinnen är vidöppna och poeterna i oss vaknar. Det var en fin stund där vid Svågans brus. Man kunde känna trädens, markens, stenarnas, älvens närhet, doft och själ.

Redovisning av våra haikus sker tillbaka i folkets hus.

”Vilar du aldrig

Du rinnande klara älv

Alltid lika pigg”


Jag själv står för det sista inslaget för dagen, Anna-Lena Bohlin. Min fundering var: Hur ska man förstå  sammanhanget, när etik och moral inte stämmer överens?

Vi lever i ett samhälle som hela tiden är förändelig. Vi handlar ofta mot våra inre värderingar och yttre etiska riktlinjer. Vi är heller inte fast i våra värderingar de ändrar sej efter  upplevelser och mognad.

Frågor som ställs och diskuteras är: Ändrar seg moralen efter etiken eller etiken efter moralen? Ja vem vet?

Minns du någon process eller händelse som gjorde att du ändrade dina värderingar och i och med det dina handlingar?

Alla kunde dra sej till minnes en sådan händelse och var villiga att förmedla det för resten av gänget.

Dagen slutar med en gemensam middag, en god linsgryta, som vi intar iköket på Svågagården. Vi har mycket att prata om under middagen och diskussionerna är många och skiftande.


Mikael Jedhamre startar upp programmet på lördagen efter en god frukost.

Hans frågeställning  är: Klimatkris eller kunskapskris?

Vi  går ned till Svågan och lyssnar på Mikael.  Älven virvlar och ett litet täcke av dis ligger över vattnet.

Vad har vår kunskapssyn  att göra med klimat och kulturkrisen?  Vad säger den om vårt sätt att leva i Världen.

 Skulle vi ha en klimatkris om vi levde i ett annat förståelserum. Vi kanske behöver nya förståelserum. Det är ju vårt nuvarande förståelserum som satt oss i denna klimatkris?

Vi kanske behöver  en ny syn på kunskap, för att lösa klimatkrisen. Är kunskap ett mål i sej?

Återigen många frågor och funderingar.


Lunch  intas i Svågagården, en delikat grön soppa med youghurt och bröd.

I Svågagården finns det mesta, skola, restaurang, bibliotek, kyrksal , folkets hus, hemtjänstlokaler  och I huser sitter också Svågagårdsförvaltningen Bygget är väl genomtänkt och värms upp av solenergi och fliseldning.

Ann-Marie Rosvall är ordförande och hon kommer och pratade en timma med oss på lördag eftermiddag.

Det är ett unikt projekt som bedrivs här. Svågadalen med sina ca 450 invånare har ett egen självstyre genom Svågadalsnämnden . Ett styre som är partipolitiskt obundet och ledamötena välj genom personval. Svågadalen utgör en liten del av Huddiksvall kommun och Svågadalsnämneden en nämnd bland andra  inom  kommunen. Nämnden  har som uppdrag att sköta åldringsvård, skola , kultur, fritid och landsbygdsutveckling för dalens invånare.

Efter Ann-Maries upplysande anförande drar vi vidare.


Vi kör några kilometer till Stråsjö medeltida kapell. Kapellet är en rekonstruktion av ett medeltida kapell och ligger längs Stråsjöleden i Hälsingland. På medeltiden vandrade här pilgrimer som sen gick vidare genom Jämtland till Nidarosdomen i Trøndelag.

I detta vackra kapell leder Helenè Wiberg oss i en meditation som sänker pulsen. Fin upplevelse, men svårt att hålla tankarna i styr efter alla obesvarade frågor.

Vi fortsätter till Helmuth och Viveka för att inta middag. Men först ska Helenè hålla sitt anförande som handlar om den åttonde intelligensen.

Genom att vistas i naturen kan vi använda vår åttonde intelligens. Vi känner dofter och smaker , vi lyssnar och ser. Vi känner vinden och luftens temperatur.  Genom att vistas i naturen kan vi låta naturen fängsla oss så vi känner en samhörighet som går utöver vad som kan sägas med ord.

Vi sitter ute och känner samhörigheten med naturen när plötsligt himlen öppnar seg och regnet öser ned. Från sol till hällregn. Fantastiskt.

Middagen på lördag består av tyska favoriter. Helmuts kartoffelsalad och tyska små stekta bratvurst med  saurkraut. Efterrätten  med Hälsingeostkaka och sylt var en ny upplevelse. Spännande.


Så är det plötsligt söndag och sista dagen. En del av gruppen har redan rest hem. Men vi som är kvar samlas till en sista frukost i Svågagården. Vi har mycket att prata om. Och tankarna far härs och tvärs.

Vad ska vi göra? Hur ska vi tänka?. Vem ansvarar för krisen?

Helmuth Klingenberg, som är den sista som för talan för denna gång, har just den frågan. Vem bär ansvaret för klimatkrisen?

Är ansvaret individens, samhällets, kulturens eller Guds? Kan vi människor vara fria från ansvar och samtidigt hävda den fria viljan?

Han gör ett tankeexpriment med oss, som alla är delaktiga i. Och som också visar att alla bär ansvaret.

Vi har under dessa fina, intensiva dagar utvidgat vårt förståelserum avsevärt. Men har vi löst krisen?

Nej, men genom att träna på att tänka utanför sitt eget förståelserum, ges möjlighet till fler tankealternativ på sikt.


Vi åker hem genom Hälsingland, Dalarna och Värmland, omtumlade men nöjda. Och längtar redan efter nästa sommarsamtal


Anna-Lena Bohlin